Den här bloggen handlar om vår nutid; händelser som rapporteras via media. I bloggen sätter vi in dessa händelser i ett historiskt perspektiv. Det finns 2 sätt att se på historia; det som på engelska kallas Accidental View kontra Conspiratory View. Skolan och media lär ut den förstnämnda, att omständigheter driver fram händelser som krig och revolutioner. I den här bloggen tar vi reda på om senare tiders krig och revolutioner snarare är resultatet av mänsklig planering; en konspiration.
Notera: Bloggen fungerar både som bok och blogg. De första inläggen samlas under fliken "Bakgrund" (se ovan). Bloggens struktur förklaras i fliken med samma namn. Bästa sättet att få ett grepp om vad bloggen går ut på är att se föreläsningen från 2016-09-11 (se flik ovan).
Fokus i dagens inlägg ligger på vår världshistoria. Du
kommer att bli varse om hur det gick till när Storbritannien förlorade
äganderätten till sitt eget land – en rätt som de sedan den dagen aldrig
återtagit. Tvärtom har det förhållandet sedan dess istället expanderat till att
också innefatta kolonierna – däribland USA, Kanada och Australien. Kanske har
du redan gissat vilka det var som tog över och därefter vidmakthållit den här
äganderätten. Just det, vi pratar om Vatikanen/ Påvestaten.
Prins Charles - Saviour of the World
Men dagens videoinslag inleder med en titt på Prins Charles
förehavanden i nutid. Visste du att denne man sedan 90-talet varit djupt
engagerad i miljöfrågor? Visste du att han blivit förevigad med en staty i
Brasilien som fått det blygsamma epitetet ”Saviour of the World”? Visste du att
allas vår Prince of Wales är ordförande i en organisation kallad IBLF –
International Business Leaders Forum.
Gruppens fokus är miljön och s.k. sustainable development. Gruppen engagerar
runt 100 av de största, mest inflytelserika företagen i världen. Gruppen
beskriver sig själva, på egna hemsidan, på följande vis:
“IBLF Global is an
independent NGO supported by companies, foundations and government agencies.
Our mission is to engage business in implementing responsible business
practices and creating responsible business cultures.”
Prinsen har m.a.o. blivit ”grön”. Men kan vi lita på ”klimatalarmisterna”?
Som vi sett av flera tidigare inlägg så pekar mycket på att den s.k.
klimatkrisen är en bluff. Den globala temperaturen har på 18-20 år inte alls
stigit utan legat stilla på exakt samma nivå. Härnäst pratas det om ”en liten
istid” som beräknas inträffa om 10-15 år. De 97 % av forskningsvärlden som sägs
stå bakom klimatlarmet är i själva verket de ekonomiska och politiska
företrädarna för ett stort antal forskningsorganisationer som fått svara på en
enkät. Kan det tänkas att de svarat med kniven på strupen – att de känt att
deras verksamhet skulle vara hotad om de svarade fel. Ganska mycket tyder på
det för om du stället vänder dig till forskarna inom samma organisationer så är
bilden inte så klar längre. Kan det vara så att det finns andra skäl till varför
man låter larmklockorna ljuda över det s.k. miljöhotet? Låt oss undersöka det.
Sovjetunionen - Förtryckarregim eller
grönt föredöme?
Visste du att Sovjetunionen i sin konstitution från 1977
hade liknande formuleringar om sustainability inskrivna som FN har idag i sin
Agenda 21/Agenda 2030? Minns vi Sovjetunionen som ett land inriktat på att
främja miljön eller minns vi dem främst som ett land inriktat på att
kontrollera och styra sin egen befolkning under diktatoriska former? Jag tror
de flesta av oss är överens om att den senare beskrivningen är den bättre. Sovjet
var tvärtom ett ganska nedsmutsat landområde – brunt snarare än grönt. Visste
du att FN:s konstitution till ca 95% är en kopia av Sovjetunionens? Om vi nu är
på väg mot en One World Government med FN vid rodret – ger detta faktum då goda
vibrationer eller orsak till betänkligheter?
Föreläsaren i dagens videoinslag – Walter J. Veith - för ett
liknande resonemang när han påvisar den uppenbara risken för att man med
klimatkrisen som medel verkar vilja skrämma upp oss. En uppskrämd befolkning är
lätt att styra. Kan vara så att vi är på väg mot ett fascistiskt samhälle - ett
samhälle där eliten, de globala företagen, styr världen och de facto sponsrar
de ledare de önskar att vi ska ha. Italien under Mussolini är ett typiskt
sådant exempel. Kan det vara så att Sovjetunionen bara varit försökskanin för
vad som komma skall i resten av världen. Den grupp som styr världen verka ha en
förkärlek för just den typen av strategi – ett pilotfall före
fullskalemodellen. Så frågan är – vem styr världen?
Är Prins Charles den antikrist som Bibeln talar om? Internet
svämmar över av inlägg och artiklar som föreslår just det. Walter Veith
förklarar varför den tesen inte håller. Han påpekar att det bara finns en makt/stat
som passar in på Bibelns alla referenser till antikrist – nämligen Påvestaten i
Rom. Därefter lyfter Veith fram citat från Vatikanens egna skrifter, där de själva
poängterar att just fascismen är den styrform som de, alltså katolikerna,
föredrar.
Påve Johannes Paulus II kysser marken efter
lnadning på Gatwick 1982
Och detta tar oss tillbaka till grundfrågeställningen i rubriken
i dagens inlägg – Vem äger Storbritannien och USA? Vem styr världen? Hela den
delen av föreläsningen inleds med ett tidningsklipp från 1982 där den dåvarande
påven Johhannes Paulus II kliver av sitt flygplan och kysser marken han
beträder. I nästa tidningsklipp ser vi påven på samma 6-dagars rundtur, med bl.a.
besök i Canterbury, där han tillsammans med ärkebiskopen knäböjer på den plats
där en viss Thomas A Becket mördades år 1170. Varför då? Vem var Thomas A
Becket?
Vår föreläsare tar oss nu tillbaka i tiden till 1100-talet.
Han fokuserar på världens två äldsta monarkier; Vatikanen och England. Han
berättar historien om hur engelske kung Henrik II blev ovän med Vatikanen och
sin egen kyrka. Kungen ville regera utan kyrkans inflytande. Thomas A Becket
var på den tiden Englands ärkebiskop. Efter en dispyt med både Becket och med
Påve Innocent anlitade Kung Henrik fyra av sina knektar till att låta mörda den
gode ärkebiskopen. Detta är inget som gjordes ostraffat på den tiden. Henrik II
var inget undantag. Först förlorade han sin möjlighet att styra och regera över
kyrkan (1172). Nästa steg blev att han straffades. Först blev han tvungen att
betala höga straffavgifter. Kort därefter (1176?) blev han offentligen piskad
och slagen av ett stort antal munkar i katedralen i Canterbury. Förnedrad helt
enkelt. Storbritannien var förnedrat.
Men landets olycka slutade inte där. Deras näste kung, Johan
Utan Land (John Lackland), inledde även han i protest. Han ville inte heller låta sig styras av kyrkan. Han blev vederbörligen bestraffad – detta i en
serie med händelser som slutade med att han blev bannlyst (excommunicated) av
Påven och Kyrkan. Detta var bland de värsta straff du kunde råka ut för på den
tiden, särskilt med en befolkning som var vidskeplig och djupt troende. Det hela
slutade med att Kung Johan I avsade sig rätten till Kronan – sin rätt att
regera över England. Han lade den framför fötterna på påvens sändebud men fick
rätt att hyra den tillbaka – mot en avgift. En mycket hög avgift. Detta skedde 1213. Lyssna noga på genomläsningen av fördraget. Det Johan Utan Land skriver
över till Påvestaten (inte bara till dåvarande påven Innocent utan till alla
hans efterträdare) var rätten till
Hela kungariket England
Hela kungariket Irland
…och alla dess rättigheter och möjligheter
Men som sagt, kungen kunde hyra tillbaka rätten att få
härska så länge han inte bröt mot kontraktet. Klarade han det? Självklart inte.
Landet hamnade i ekonomiska svårigheter p.g.a. alla straffavgifter som behövde
betalas. Detta ledde sedermera fram till det berömda fördraget Magna
Charta. Magna Charta innebar att han
lämnade ifrån sig en del av makten till sina hertigar. Men kunde han göra det
sett till avtalet tidigare med Rom? Svaret är nej. När kungen signerade Magna
Charta den 15/6 1215 så bröt han också mot fördraget han tidigare upprättat med
Påven. Här och nu förlorade han rätten till sitt eget land, denne John
Lackland. Här och nu, och för all framtid finns den rätten nu hos Påvestaten.
Det betydde att alla erövringar som England därefter skulle
göra kom att hamna under påvestatens kontroll! Fundera på vad det innebär för Kanada,
Nya Zeeland, USA, Sydafrika, Indien… ja i stort sett hela världen. Vi är alla,
allaredan slavar, fysiskt sett!
Tempelriddarnas flagga
Så, hela England under påvestatens kontroll. Fundera vidare
på hur påvestaten organiserats. På den tiden (1200-talet) företräddes de av
Tempelriddarna. Sedermera har den stafettpinnen gått vidare till Jesuiterna
(bland dem The Knights of Malta). Hur ser tempelriddarnas symbol ut? Just det –
så nu vet du vad den engelska flaggan egentligen betyder.
I resten av föreläsningen får du en inblick i hur världen
verkligen styrs. Vilka organisationer som är inflytelserika och vem eller vilka
som tillhört och tillhör dessa organisatoriska enheter. Notera särskilt där det
påpekas och förklaras varför ”The American Declaration of Independence” är av noll
och intet värde! Det är ett värdelöst pappersark!
Allt detta tar oss tillbaka till Prinsen av Wales. Charles
har på senare tid även engagerat sig i andliga frågor. Efter att nyfiket tagit
del av vad både hinduism och buddhism har att erbjuda verka han till sist ha
fastnat för vad som kallas för The Gaia Hypothesis. Detta är en världsåskådning
där människan placeras på samma nivå som djuren medan Moder Jord upplyfts till
mer eller mindre gudomlig status. I ljuset av det är han på väg att ändra sin
slogen från ”Defender of THE faith” till rätt och slätt ”Defender of Faith”.
Sett till den ekumeniska kyrkans allt större inflytande kan ju detta tyckas
vara en befogad ändring. Den ligger i
linje med den utstakade vägen mot en One World Religion. Det vi bör fråga oss
är om vi kan lita på alla de krafter som företräder rörelsen för sustainable
development. I ljuset av det som berättas i dagens videoinslag bör leda till
att en och annan varningslampa tänds. Gäller det din?
Kan vi använda samma logik och analysmetod som i förra blogginlägget för att förutspå
det nära förestående brittiska valet (8:e juni). Ja, vi kan ju åtminstone
pröva. Att döma av alla förhandstips och opinionsundersökningar så blir det
Theresa May som tar hem spelet. Enligt en opinionsundersökning från YouGov,
publicerad i Expressen idag så får Tories 310 platser i parlamentet medan
Jeremy Corbyn och hans Labour får nöja sig med 257 (artikeln i sin helhet hittar du här). En artikel i Aftonbladet från den 29:e maj bär rubriken ” Allt du behöver vetaom valet i Storbritannien”. Här får du information om de olika kandidaterna,
valsystemet med dess komplicerade röstsammanställning samt en del historik.
Aftonbladet fokuserar på procenttalen. Vi får veta att Tories just nu har 42,5%
medan Labour trots en kraftfull spurt ännu bara når upp till 36,5%.
Valet ser i praktiken avgjort ut men vi får inte glömma…
Bilderbergfaktorn. Har någon av de båda huvudkombattanterna varit på
Bilderbergmöte nyligen? Faktum är att svaret på den frågan är NJAE. Ingen av
dem deltog vad vi känner till, vare sig förra året eller i det nu pågående
mötet 2017. Men som bloggaren Christopher Everard noterat så skickade Labourpartiet
med en av sina topprepresentanter till fjorårsmötet i Dresden – nämligen Helen
Goodman, welfare minister i Corbyns skuggregering.. (inlägget i sin helhethittar du här).
Theresa May, Tories
Även det brittiska valet kantas av en del märkliga
ställningstaganden och beslut. Det märkligaste av alla är kanske beskedet som
Theresa May lämnade för en tid sedan om att hon inte tänkte ställa upp i några
TV debatter. Det har hon fått lida av en hel del sedan dess. Även beslutet att
utlysa val överhuvudtaget ter sig lite märkligt. Det officiella skälet därtill
var att Theresa May ville skaffa sig ett starkt mandat inför
utträdesförhandlingarna med EU. Logiken bakom det är inte helt självklar.
Fanns det andra skäl bakom? Opinionssiffrorna såg vid tillfället förvisso bra
ut. Men samtidigt är opinionen för eller emot BREXIT väldigt splittrad. Många
blev chockade över att det blev ett NEJ till EU.Det var jämnt. Dessutom har de båda huvudrepresentanterna
bakom BREXIT numera hoppat av – både Nigel Farage och Boris Johnson.
Gissningsvis leder det till besvikelse bland de som röstade för utträde den
gången. Säkert fanns det lite av en personkult uppbyggd kring dessa båda figurer.
Återigen i ett val så står valet mellan två impopulära
kandidater. Väljarna kommer att lägga sin röst på det minst dåliga
alternativet. Så vem vinner? Min gissning: Bilderbergfaktorn avgör. Jeremy
Corbyn och hans Labour kommer att stå som slutsegrare nu på torsdag.
Med ca 16 månader kvar till nästa väl kan vi konstatera att
valet av vår nästa statsminister i praktiken verkar vara klart. Det blir Annie
Lööf som kommer att ta över stafettpinnen från Stefan Löfvén. Men vänta nu,
frågar sig vän av ordning. I senaste SCB väljarundersökningen som publicerades
för några dagar sedan så får Centerpartiet 11.3 % av rösterna (se SVT artikelhär). Även om det utgör den största ökningen av alla partier jämfört med förra mätningen
så räcker det ju inte på långt när till för en statsministerpost i någon
koalition. Tittar vi på oddsen för vem
som kommer att bli Sveriges nästa statsminister (länk till DI artikel här) så ser det inte heller
kassaskåpssäkert ut – långt därifrån. Annie Lööf som statsminister spelas till
7 ggr pengarna, medan AKB ger 1,7 och Stefan Löfven spelas till 4 ggr insatsen. Visserligen är Annie Lööf i topp vad
gäller förtroende bland väljarna. Oavsett om vi tittar på den listan totalt,
bland män, bland kvinnor eller ungdom så ligger Annie Lööf i topp (länk till Aftonbladets artikel här), Men faktum kvarstår, det räcker ju inte för att bli statsminister om partiet
bara har drygt 11% av rösterna.
Nej, som du förstår är det något annat som ligger bakom min
braskande rubrik. Det är ett tecken som brukar vara mer trovärdigt än det
säkraste av alla vårtecken. Det handlar om en inbjudan till det här årets
Bilderberg-möte (som förresten pågår just nu, i skrivande stund - länk till artikel i FT här). Dessa möten
har vi beskrivit vid ett par tidigare tillfällen i bloggen, inte minst
I inlägget från 2014 ovan beskrev jag dessa möten på
följande vis:
”Det är som bekant vid dessa
hemliga sammankomster som flera av världens mest inflytelserika personer
träffas för att bakom låsta dörrar diskutera vad som står på världsagendan. Här
träffas politiker, kungligheter, företrädare för både multinationella företag,
media, finansiella och utbildningsinstitutioner.“
Mer information om vilka de är, dess historia m.m. hittar du i de två videoinslagen längst ner i dagens inlägg.
Det finns en märklig trend kopplad till just
Bilderbergmöten. Det förefaller som att alla tänkta statsledare i länder som är
högaktuella på världsagendan bjuds med till mötena, ibland innan de ens blivit valda i
sina respektive hemländer. Exemplen är många och ibland riktigt överraskande.
Nyblivne franske presidenten Emmanuel Macron var inbjuden 2014, långt innan han
ens bildat parti. Bill Clinton deltog något år innan han blev president 1992,
då som en okänd guvernör från Arkansas. Samma sak med Angela Merkel som var
inbjuden 2005 och blev förbundskansler i Tyskland kort därefter. Barack Obama 2008 är ett
annat exempel. Bland svenska deltagare märks bl.a. Thorbjörn Fälldin som var inbjuden till ett Bilderbergmöte 1978 och som senare samma år avgick som statsminister efter stridigheter inom den dåvarande motsvarigheten till Alliansen. Fälldin efterträddes av Ola Ullsten (FP) men ett år senare satt Fälldin åter vid rodret efter valet 1979. Fredrik Reinfeldt var inbjuden 2006 och vann valet
senare samma år. Stefan Löfvén frotterade sig med eliten 2013. Ett år senare
var det han som vann valet. En komplett lista över Sveriges samtliga deltagare
i mötet hittar du här.
Det är också spännande att ta en titt på hur det politiska
spelet just nu pågår och hur det ser ut att spela just Annie Lööf väldigt väl i
händerna. Anna Kinberg Batra föreslår en öppning gentemot Sverigedemokraterna
men är inte beredd att ge dem inflytande i maktens korridor. Effekten kan en
barnunge räkna ut – ingen kommer att tycka om ett sådant förslag utan det leder
bara till förlorade röster. I tillägg så börjat M-röster höras som kräver hennes avgång. Birgitta Ohlsson utmanar Jan Björklund om
partiledarskapet. Effekten blir naturligtvis att partiet kommer att framstå som
splittrat och därigenom locka till sig färre väljare. Sverigedemokraterna
meddelar att de kommer att sänka varje regering som inte ger dem inflytande,
oavsett det blir en höger- eller vänsterregering som föreslås. Samtidigt presenteras Centerpartiet och dess partiledare i väldigt positiva ordalag runt om i våra medier. Väldigt pedagogiskt...
Så låt oss konstatera att Annie Lööf med stor sannolikhet
blir vår nästa statsminister. Frågan som då kvarstår att besvara blir: ”I
vilken koalition kommer hon att ingå”? Blir det tillsammans med sina tidigare
Allianssyskon? Eller blir det en
blocköverskridande struktur tillsammans med Socialdemokraterna och Liberalerna?
Eller…? Det politiska spelet som just nu
pågår och som beskrevs ovan kan innebära att en allians mellan S, L och C kan
innebära att tillräckligt stort block för att stänga ute SD. Låt oss vänta och
se. Hur som helst, trenden är mycket tydlig - Det är inte vi som väljer våra
ledare. De väljs ut åt oss.