Jesuitorden har spelat en avgörande roll för hela
nöjesindustrin, ända sedan organisationen bildades 1534 och fram till våra
dagar. Ett stort antal universitet och lärocenter etablerades tidigt och
teaterverksamhet kom tidigt (den första uppsättningen redan 1551) att bli en
del av aktiviteterna på dessa skolor. Temat i dessa skådespel var sällan
bibliskt utan snarare baserat på hedniska sägner och antikens historia.
Företeelsen växte snabbt i både popularitet och omfång. Snart arrangerade i
stort satt varje jesuitisk skola sina egna skådespel, ofta inför stor publik
och till ibland uppseendeväckande höga kostnader. När Jesuitorden bannlystes år
1773 kan man förmoda att även denna verksamhet gick i graven. Så verkar dock
inte ha varit fallet om får tro Jesuiternas egna historiebeskrivningar.
Ganska tidigt blandade teaterutövarna även in andliga
övningar i syfte att förbättra resultatet. Verksamheten växte och kom snart att
inkludera både teater och ballett. Genom jesuitiska uppfinningar etablerades
runt förra sekelskiftet även filmindustrin. De tidiga utövarna var till nära
nog hundra procent högt rankade frimurare. Så har det fortsatt vara även in i
vår tid. I stort sett varje namn du kan komma på inom filmindustrin lär vara en
högt rankad frimurare.
 |
| Boken Rulers of Evil |
Samma fenomen hittar du inte bara i filmindustrin utan i hela
media- och nöjesbranschen. Oftast hittar du judar i toppen för de företag som
verkar inom dessa branschen. Men vi får inte låta oss luras – de är vad dagens
föreläsare Walter Veith kallar för ”papal court jews” (fritt översatt ”påvestatens
hovjudar”). De finns där för att lura oss in i en anti-semitisk fälla. Men det
är alltså i själva verket Vatikanen/ Påvestaten som står bakom dessa företag. I
princip allt vi ser på TV, läser om i böcker och i tidningar, ser på bio,
teatrar och operahus samt konserter av olika slag som vi lyssnar till – står under
Vatikanens inflytande.
När moderna s.k. tekniska konstverksamheter växte fram efter
andra världskriget (biografer, radio och televisionen) såg sig Vatikanen
tvingade att gå ut med en s.k. ”encyklika” där man deklarerade vilken roll man
önskade spela inom dessa områden. 1957 släppte påve Johannes XXIII en första
sådan, kallad “Miranda prorsus”
(“Looking ahead”), där han sa följande:
"Men must be brought into closer
communion with one another. They must become socially minded. These technical arts
(cinema, sound broadcasting, and television) can achieve this aim far more
easily than the printed word. The Catholic Church is keenly desirous that these
means be converted to the spreading and advancement of everything that can be truly
called good. Embracing, as she does, the whole of human society within the
orbit of her divinely appointed mission, she is directly concerned with the
fostering of civilization among all peoples."
Vatikanen flaggade alltså tidigt för att man önskade använda
dessa medier till sin egen fördel. Än mer häpnadsväckande blev det 1964, när
påve Paulus VI förstärkte Miranda prorsus med ytterligare ett dekret kallat
Inter mirifica (“Among the Wonders”), varifrån följande häpnadsväckande citat
hämtats:
“it
is the Church’ s
birthright to use and own ... the press, the cinema, radio, television
and others of a like nature.”
Han menade att kyrkan skulle ha
“a
special responsibility for the proper use of the means of social communication
[which] rests on journalists, writers, actors, designers, producers,
exhibitors, distributors, operators, sellers, critics – all those, in a word,
who are involved in the making and transmission of communications in any way
whatever.... They have power to direct mankind along a good path or an evil
path by the information they impart and the pressure they exert. It will be for
them to regulate the economic, political, and artistic values in a way that
will not conflict with the common good.... “
 |
| Scen från The Passion of the Christ |
Citaten ovan är hämtade från en bok med titeln “Rulers of
Evil”. Boken författare Tupper Saussy var låtskrivare och keyboardspelare åt
bandet The Neon Philharmonic. Citaten återges i dagens videoinslag, med
föreläsning av redan nämnde Walter Veith. I föreläsningen får vi även en
fascinerande inblick i några av världshistoriens mest kända filmer. Vi får
kännedom om deras koppling till, och lek med det ockulta. Mest fascinerande är
kanske inslaget från Mel Gibsons ”The Passion of the Christ”. Ca 49 min in i
föreläsningen ser vi en kort filmsekvens där en liten baby vänder sig om och
blickar bort mot den korsfäste Jesus Kristus med en blick som säger allt! Missa
inte den!
I föreläsningen ges vi också en analys av de kors som bärs
av påve Franciskus idag och det kors och den mitra som föregångaren, påve Benedictus,
bar. Bara det faktum att påven bär en mitra, vilket har intressanta kopplingar
till den religion, Mitraism, som var förhärskande i riket Medien/ Persien är i
sig en underlig koppling.
Som vanligt när det gäller Walter Veiths föreläsningar så är
de späckade med fakta. Det ovan nämnda utgör bara en bråkdel av dessa, men ger
förhoppningsvis en bra inblick i det som är själva kärnan i budskapet.
Som bonus i det här inlägget tar jag med ytterligare en kort
video. Här får vi en glimt av hur musikbranschen också bär tydliga spår av den
konspiration vi studerar. Det korta videoinslaget är hämtat från SuperBowl
(alltså amerikansk fotbolls Grand Finale). I halvtidsvilan ges publiken av
tradition en uppvisning som heter duga, signerad några av de största stjärnorna
inom nöjesindustrin. Kommer ni ihåg den sataniska ritualen vid en
tunnelinvigning i Schweiz (från ett tidigare inlägg i bloggen)? Dessa musikshower från SuperBowl följer samma mönster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar